Houston och Dallas hemsida.

140214

Alla hjärtans dag.

Jag hade tänkt att lägga upp bilder på nära och kära, men hundarna är obadade till hälften (den nedre delen fick bada igår efter hundmöte/lek i lervälling), maken vill inte vara med på bild, dottern är i skolan, yngre sonen ska till sin pappa, och s vidare.

Ursäkter och åter ursäkter.

Så nu gör jag så här: Härmed önskar jag alla er en riktigt varm och underbar Alla Hjärtans Dag. Vill du se fina bilder på oss, gå och titta i galleriet. Där är jyckarna snygga och de tvåbenta är glada.

Till er alla, från oss alla, en god helg.

Tina

 

 

130420 

Livet är underbart. Sitter här och gnagar på en öl. Och nej, jag dricker inte öl eller vin varje helg trots att jag är en raggare eller att jag faktiskt drack glas vin förra helgen. Jag har lärt mig att man måste inte vara alkoholpåverkad för att ha kul. Man har inte roligare än man gör sig. Så det så.

Förra helgen var det inofficiell utställning i Avesta. Träffade en jättetrevlig matte med en Lunnehund från Norge, och Dallas skötte sig fint i ringen. Det var dagens mål. Ja, en rosett till skadar ju inte. Hundarna gillar rosetter. Att äta.

Houston ville tävla. Åh vad han ville tävla! Han var så laddad när dottern och Houston skulle tävla i barn med hund upp till 10år. Det var Houston som gick runt i ringen och visade upp sig med dottern. Bild finns på Houstons blogg. Jag har hämtat den från Dalarnas kennelklubb. Det var kanske lite fusk att skicka in ett fullblodsproffs, men när mammorna stod bakom sina barn och gav dem tips, och maken frågade om jag inte också skulle gå och ge henne tips, så var det enda tips jag kunde ge dottern "korta kopplet". Det lyssnade hon inte på. Vann gjorde hon iallafall, och jag blev väldigt tårögd när jag såg att hon skulle vinna. Inte för att det var bra för dotterns ego, hon gör små egna tävlingar här hemma som hon alltid vinner. Maken och jag talade om för henne att det här är en RIKTIG tävlign och alla kan inte vinna. Det hade varit bra om hon inte vann, nu tror hon ju att hon kan vinna alla riktiga tävlingar med.

Dallas fick domaren att utbrista: Men vilka mörka ögon! De är ju nästan svarta. Dallas tror att alla människor är snälla. Hundar är det lite si så där med. De går bra, gärna på lite avstånd. Det finns några hundar här i byn som går att hälsa på, bla. Cindy. Hon är så liten och söt, Å så Bäbis, Phalene tjej som Houston ääääälskar.

Visst var vi nöjda. Och ändå inte. Jag vet vad jag kunde ha gjort bättre, och det hade varit kul att gå vidare till Best In Show. Men det kommer. Senare. Bara vänta och träna.

På söndagen var det fotbollsträning för maken, som tränar pojkar -01. Sen ringde telefonen och ordförande i vår klubb ville ha lite hjälp med att få hem en bil från mässan i Västerås. Det hade varit Hotrodshow där och ordförande hade ställt ut sin Cadillac -60 cab. Nylackad och fin. Det föll på min lott att köra Volvo hem, för maken skulle tända grillen. Så här mellan dig och mig så är jag en usel pyroman. Jag får knappt eld på ett värmeljus. Ordförande och jag plockade ihop hans grejer på mässan, rullade ut Cadillacen för man fick inte starta där inne, och sedan fick jag åka en 50 meter ut från mässan. Kul! Köra Volvo och filma Cadillacen när vi åker hem, äta grillat, dricka lite vin och snacka lite strunt. Jo, ordförande fíck lite mat han med.

Sen var denhelgen slut, och jag fick vara hemma med hostig och snuvig dotter. Skönt det med, även om det var väääldigt snuvigt.

Nästa gång ska jag berätta om Elmia mässan.

Kram Tina

 

 

130218  Ren och skär TUR!

Hej på er!

Sitter här och knappar lite. Måste nästan nypa mig i armen, det känns som att jag drömmer. Jag kan knappt tro att jag kan ha sån tur som jag ändå har.

Alltså, min filosofi (om man nu kan kalla det så) är att ingenting är gratis. Det finns någon hake någonstans; allting kostar tid, pengar, energi, blod, svett och tårar. Många motgångar följs av kanske en liten framgång.

Men så är inte fallet för tillfälle.

Allting flyter. Tur.

Bilbytet till en Opel (såklart) Insignia gick jättebra. Jag är jättenöjd med bilen och jag tycker att den är snygg. Just den modellen som har lite extra lull-lull runt strålkastarna så de ser mindre ut. Bilfirman i Uppsala ville gärna ha min Vectra, utan minsta krångel. Skönt. Och på köpet fick jag sprillans nya vinterdäck som jag gör allt för att riva ur dubben på, men säg det inte till någon. Helst inte min kära make!

Dallas tycker mindre illa om den nya Insignian, och blir inte fullt så åksjuk i den. Det kan också vara att han blir äldre.

Dallas ja. Ett sånt litet knyte med charm. Han har gjort debut i ringen, en inofficiell utställning i Sollentuna i lördags. Miljön var, ursäkta uttrycket, hemskt. Mycket bullrigt ljud, skrikande och springande barn, hundar som skällde, trångt och hundar som nosade överallt.  Mitt upp i allt det där så vill han sova en stund. I mitt knä i och för sig, men ändå. Åt sin frukost gjorde han också. Jag är riktigt imponerad av honom. Pigg när han var vaken, nyfiken och glad. Gick bra och följde mig fint. Stod nästan still när han skulle. Jag var inte ute efter resultat, utan ville se hur han beter sig. Resultatet var inte helt fel det heller, BIM valp 4-6. Tiken som slog honom var riktigt söt. Jag hade glömt mina utställningskläder i all nervositet hemma, sen glömde jag bort att valpar faktiskt inte går så fort som en vuxen hund så jag sprang lite för fort i ringen. Det var träning även för mig, men visst hade jag tur ändå?

Dottern hade tur med pappa i stallet. Pappa är något hästrädd, så jag hade bett ridläraren om att få samma lilla gulliga häst även denna lördag. Jo hej att det blev så. De lyckas skramla fram det största fyrbenta de hade i stallet. Enligt den större informationskällan var hästen högt som ett höghus och hade huggtänder. Enligt ryttarinnan själv var hästen snäll och bra att rida på. Numera kan dotten rida vilken häst som helst, enligt ridläraren. Poletten har trillat ner, hon kan rida lika bra som hon kan cykla.

Ja, tur kanske inte har med saken att göra. Bilbytet har ju varit på gång sedan i somras. Vi passade bara på när det fanns ett stort antal bilar med liknande utrustning till vettig peng. Dallas har jag tränat på utställningsmomenten lite nu och då. Flera gånger i veckan, men inte mer än 5-10 minuter åt gången. Houston har jag att tacka för mycket. Han har verkligen hjälpt till och visat hur man gör. Att jag sedan har två mycket fina hundar, det är tur. Dottern har haft hästintresse sedan hon såg en häst första gången då hon var ca. 4 månader gammal. Nu har vi möjligheten att låte henne utveckla intresset.

Tur blir kanske vad man gör det till? I vilket fall som helst så njuter jag av framgångarna, antalet "gillar" på Dallas bilder på Facebook, nya vänner med papilloner i profilbilderna och att jag nu verkligen trivs med livet och allt runtomkring. Motgångar kommer, det är inte frågan om utan när. Det tacklar jag då. Nu är jag bara glad. Och nöjd. Och två rosetter i Dallas samling. Han får fler, jag lovar.

Ha en tevlig kväll! Sköt om er!

Kram Tina

 

 

 

130204  Vart tar tiden vägen???

Hej på er!

Sitter vid datorn på jobbet och äter lunch. Och skriver när jag ändå håller på.

Funderar på vart hela förmiddagen tog vägen.

Skulle komma tidigare till jobbet för tjära maken är hemma med febrig dotter idag. Skulle passa på att stöka undan lite jobb från i fredags. Jag är kanske hemma med henne om hon fortfarande är febrig i kväll. Det gäller att passa på att jobba när det går.

Fick ingen musik i bilen på vägen till jobbet, för vid frukosten kom jag på att jag skulle lämna in min telefon på reparation. Raderade all musik som fanns (191 låtar!!!) och lite annat som inte behövde finnas där. Radion i bilen var väl hyfsat ljud på, lyssnade på P3. Skulle lyssna på favoritlåtarna på jobbet, var väl planen.

Kommer till jobbet i god tid och går in i mitt labb.

Varmt!

På labbet ska det vara 20 grader hela tiden, och idag är det ca. 25-27 grader. Toppen! Jag fryser så det är väl OK, synd bara att jag inte kan mäta några instrument (som kräver 20 grader).

Sätter igång datorn, och kilar upp på taket på labbet för att starta om kylmaskinen. Väl där uppe så är det så mörkt att jag inte ser vad det står på den gråa dispalyen. Går ner igen för att slå på alla lyrören, och när jag ändå håller på kan jag gå bort och sätta upp kaffe till morgonfikat. När jag är på väg tillbaka kan jag ju lika gärna gå och se om den extremt morgonpigga chefen är på plats och kan hjälpa mig att klaga över värmen i labbet. Han är inte där, så jag går och hämtar ett glas vatten och en kopp kaffe på vägen tillbaka till kylmaskinen. kan ju lika gärna knappa in alla lösenord och se till att datorn får gå igång ordentligt. När jag ändå går förbi datorn.

Väl vid datorn möter jag den extremt morgonpigga chefen. Tillsammans går vi upp och trycker hejdlöst på alla knappar vi ser, åtminstone känns det så. Kylmaskinen startar inte. Kaffet smakar förhållandevis gott, så jag får vara nöjd med det lilla.

Sätter mig med resterna av kaffet och vattnet vid datorn och försöker klicka hejdlöst på alla knappar jag ser. Å när jag ändå håller på kan jag lika gärna kolla Facebook. Till min förvåning så talar styrsystemet om för mig att temperaturen i labbet är HÖG, mycket hög. Nähä! Vilken överrasking. Tänk, det kunde jag känna själv utan alla avancerade temperaturgivare och mojänger. Lyckas till och med att ta reda på vilken dag det blev för varmt och att föra över all data från de avancerade temperaturgivarna till min lilla dator tog minst en halvtimme.

En kopp kaffe senare, och en hel del svordomar, har jag lyckats att lämna ifrån mig min mobil och fått en lånetelefon. En Motorola. Android. Med en app. Och inga telefonkontakter. Den mobiltelefonen som min tjäre man hade och inte fick att fungera riktigt. Och nu har jag den. Gissa om mitt goda humör är lite lågt? Lika lågt som temeperaturen är hög.

Men, när jag ändå höll på att lära mig telefonen lyckades jag föra över alla bilder pch filmer från mitt minneskort! Nu har jag äntligen fått över varenda bild på div. hästar, Dallas som liten, Houston som busig och sonen som stog still framför kameran. Hurra! Telefonen är bra. Nu ska jag bara klura ut hur man ringer på den.

Under eftermiddagen ska jag försöka mig på att föra över alla telefonkontakter (143 st) till datorn.

Sa jag att jag kommer att få en ny dator? Jo, och då måste jag föra över mina bilder och filmer och musik till en mer stationär lagringsenhet. När jag ändå håller på.

Vips så har hela förmiddagen gått, och allt jag har fått gjort är att leka med telefonen, ett certifikat och ett telefonsamtal till kylanläggningsservie. De kunde inte koppla mig, utan skulle ringa upp. Väntar fortfarande på det telefonsamtalet, men det kanske är för mycket begärt av en android ska kunna hantera samtal.

Vart tar tiden vägen?

Ha det så bra!
Tina

 

 

130110  Boken som aldrig skulle skrivas?

Hejsan!

Lille Dallas växer å bli stor. Snart är han 16 veckor och ska nästa månad göra utställningsdebut. Vi tränar.

Själv går jag och funderar. Tidningen Härliga Hund hade på facebook en tävling om att vinna utgivningen av sin bok, som man gärna redan har skrivit men inte fått i bokform. Jag ville skriva en bok. Det skulle vara som om Texas hade skrivit den själv, precis som  blogg. Så kommer det aldrig att bli. Min mentor är borta, jag kan inte skriva i hans namn. Boken kommer aldrig att skrivas. Men jag funderar ändå att skriva en bok på svenska om livet med Texas, och hur jag upplevde det att ha en blind hund.

Så Boken som aldrig skulle skrivas, kanske kommer att skrivas ändå fast i en annan form. Jag har bestämt att när jag väl får en egen dator, så ska jag sätta mig och stolpa upp en berättelse om Texas och hur det är att ha en blind hund.

Arbetsnamnet på boken kanske blir: Blinda hundar flirtar visst.

Ha det så bra!

Lunch nu!

Tina

 

 

121127  Dallas

Hej!

Nu har han kommit! Den nya lille valpen, Dallas. En svart och vit liten papillonkille på ca. 9 veckor. Jag är hans fodervärd. Vi var till Rättvik och hämtade honom i lördags.

Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om Dallas, för alla vet ju att valpar är söta och den egna valpen är helt otrolig i allt den gör. Detta gäller även Dallas. Helt otroligt vacker, helt otroligt fin päls, rör sig helt otroligt, är otroligt lung men även busig.... Ja, ni förstår. När en kvinna fått barn så brukar hon kunna hamna i "välling-träsket"; allt rör sig om barnet. Jag har hamnat i "valp-träsket".

Det har gått över förväntan bra med andra hundar, däribland farmors Boston.  Den lille Dallas tog Bostons tuggben, och Boston är så snäll och lämnar ifrån sig dem. Boston är helt otroligt gullig och mjuk i sättet.

Houston och Dallas lekte i morse. De sprang in i vardagsrummet och där hörde vi små dunsar och skrapet från små tassar i golvet. De lekte jättefint. 

I går så klippte jag klorna på Houston och borstade päls och fixade. Dallas låg och tittade på, och blev sedan utsatt för samma behandling. Det gick jättebra. Lite sprattlig var han, men jag släppte inte förrän han var lugn. Helt otroligt!

Nä, jag överdriver lite om "helt otroligt". För mig så känns det väldigt bra, och jag är så glad över att ha denne lille plutt hos mig. Han är mycket annorlunda än vad Houston var, och det är ju roligt. Två så lika hundar och ändå så olika. Båda är mycket självständiga hundar och jag gillar det. Det blir ju lite vad man gör det till.

Jag är så glad! Och trött. Mest glad!

Jag har inte haft feber på flera dagar nu. Skönt! Valpsjukan över.... Eller?....

 

121122  Planering och hundvakt

Hejsan!

I helgen någon gång ska vi till Dalarna och hämta valpen. Har såna stora problem med vad den ska heta, just nu försöker jag hitta en stad i Texas som heter Boss eller Diesel.

Idag kommer farmors lilla vovve, Boston. (Jo, det finns en stad i Texas som heter Boston med!) Ska bli kul att "övningsköra" med två hundar igen. Boston åker hem igen på söndag eller måndag, vilket som passar alla bäst.

Hemma har vi ställt till det. Vi köpte en liten bok (ca. 10 kg) i Berlin med bilder från Helmut Newton, fotografen. Den lilla boken skulle behöva ett litet bord att ligga på. Litet bord finns i källaren och det fungerar som soffbord. Alltså köper vi ett bättre begagnat 50-tals bord på Blocket.se för att ställa i källaren. (Vi har TV i källaren.) Men då passar inte soffan till bordet! Men då skulle soffan kunna flytta upp till vardagsrummet och stå där med den andra soffan. För att få plats med två soffor i vardagsrummet måste vi flytta bokhyllan. När vi ändå flyttar bokhyllan, skulle vi kunna passa på att måla taket i vardagsrummet. Innan valpen kommer!

Sagt och gjort. Taket tvättades igår kväll av min otroligt snälla man medans jag väntade på dottern på gymnastiken. Jag passade på att tträna Houston och ta en längre promenad.  Så skönt att veta att jag kan "leka" med hunden och maken sliter och står i hemma. Dåligt samvete? Näe.

I morgon ska vi köpa färg. Och valphalsband. Idag ska vi handla bröd och spänne till gummibanden på galonbyxorna.

Det känns iallafall som att jag har koll.

En sak i taget, och prioritera.

 

Ha en bra dag! Nu jobba!!!!

 

Tina

 

 

121116  Väntans tider

Och igår kom meddelandet. Vi blir fodervärd åt en liten svartvit kille. Längtan och väntan har varit svår och lång. Eller kanske inte sååå lång, men svår. Eller kanske inte så svår heller, vi vet ju att vi blir meddelade när det finns någon hund som passar oss.

Men nu så. Nästa helg är det planerat att hämta valpisen om allt går som det ska. En fin och söt hund, men säg den hund som inte är fin och söt.

Och igår kom det andra samtalet. Det ser ut som att vi blir med en Kapitän till. Var ska vi ställa den? Inte i sängen, där är det upptaget med 8 st. tassar och 4 st. fötter. Vi får lösa det på något sätt det med.

Problem är till för att lösas.

Problem.... Problem med namn. Vad ska valpen heta? Någon stad i Texas borde det ju finnas för hunden. Lubbock? Galviston? Marshall? Dallas? Fort Vorth? Wolf Creek? Lancaster?

Fram med kartan! Bygg ut garaget!

Ha en bra helg!

Tina, snart matte till två och lärling på Kapitän mek.

 

121017  Bättre

Hej!

Det känns bättre idag..... 

121016  Inte alltid så ljust

Hej!

Vad ska jag säga? Det är tisdag, jag sitter med en kaffekopp på fikarasten och knappar på datorn. Känner mig lite nere. Har egentligen ingen ursäkt till att länna mig nere, det bara är så. Jag jobbar och leker med hunden, fixar maten, underhåller barn/barnen, städar och tvättar, plockar och pillar. Precis som vanligt. Jag kan känna mig nöjd för att det går åt rätt håll med Houston. Han blir mindre och mindre vaktig, lekfullare och lekfullare.  

Min nedstämndhet kommer att gå över. Snart. Jo, jag vet det och jag vet att jag kan påverka det själv. Tänkte mest tala om att livet inte alltid är solsken och fågelkvitter, frid och fröjd. Ibland är det regn och fågeljävlar som låter illa, krig och elände.

Jag hade sönder kökslampan när jag städade i söndags. Gamla plastsnäppen som gick sönder. Nu är jag utan ljus vid köksbordet. Har löst det tillfälligt med en fönsterlampa en bit in på bordet. Den nya kökslampan som jag vill ha kostar 1600kr. Ska ut nu på lunchen och kolla på Rusta om det finns nåt att lysa upp med så länge tills vi har råd att köka "dröm-lampan". Det dröjer väl en si så där 3-4 år. Den förra lampan blev 7 år. Men kökslampan var iallafall ren när den gick sönder. Som om det kunde trösta något.

Ha en bättre dag!

Tina

121009  Kvällsfunderingar

Hej!

Sitter här i all tysthet i köket och knappar på lånad jobb-dator. Dottern sover och sonen är på träning. Har tittat på en massa papilloner på papillonringen på facebook. Ja, jag är valpsjuk. Men, med eller utan valp så har jag mycket kvar att lära mig om hundar. Och jag har en del att ta itur med mellan Hoston och mig, ledarskapet måste utvecklas hos mig hela tiden. Jag lär mig, sakta men säkert.

Det finns vissa situationer, t.ex. när någon går utanför huset på gatan och pratar, då Houston är värsta vakthunden. Vi jobbar på det. Han är iallafall mindre vaktig på jobbet. Vi jobbar på det med. Min nya "hobby" är att titta på Cesar Millan och plocka russinen ur kakan, dvs. jag tar åt mig det jag förstår. Det är alltid nyttigt att titta på hundar och på hur kunnigt folk hanterar hundar. Se och lär, try and error.

På utställningsfronten är det stilla. Missar tyvärr Växsjö med domaren som gav oss certet i Visby. Men å andra sidan är det nästan bestämt att vi åker till Stockholmsmässan i december. Där ska vi iallafall inte jaga certet, det är nog att sikta för högt. Målet där är att visa oss på den allra bästa sidan. Vi kommer att träna dagligen, för jag vill verkligen visa upp en perfekt Houston. Mina olika delmål för övningen är att Houston ska vara lugn och samlad. Han ska stå bra utan att jag behöver korrigera placeringen av tassar. Houston ska vara trevlig på bordet, och gärna inte sloka med öronen när det kläms på magen. Träning, träning och åter träning.

Så vandrar tankarna iväg. Allt är lungt. Houston ligger och sover vid mina fötter. Om jag skulle beskriva känslan av harmoni, skulle jag beskriva det som jag har här just nu. Bättre än så här blir det inte. Jo, med en kopp kaffe förstås.

Jag önskar er alla en trevlig tisdagskväll.

Tina

 

120927  Ibland är det så att man upptäcker nya saker med sig själv

Hej!

I morse vid halv fem var jag ute med hunden. Det hällregnar ute, det är småkallt och det är mörkt. Längtar redan innan jag går ut, tillbaka till varma och gosiga sängen. Musik på i höronen så piggar det upp lite grann iallafall. Jag blir blöt om byxbenen och ena skon har ett liiiiitet hål i sulan. Det blir till att byta strumpor när jag kommer hem.

Hunden är glad och kissnödig. Traskar glatt igenom alla vattenpölar för att komma till objektet som ska kissas på. Han går ett halvt steg bakom mig, vilket jag tolkar som att just nu är jag en bra ledare för honom. Han går utan koppel.

Jag kommer på mig själv att sjunga med till melodin. (Tur att grannarna sover!) Jag andas in frisk och fuktig luft, känner mig rofylld och lugn. Glad.

Jag gillar dessa tidiga morgonpromenader.

Ibland är det så att man upptäcker nya saker om sig själv, som att gilla blöta morgonpromenader.

Ha en bra dag!

Kram Tina

 

 

120924  Jag  kämpar på med ledarskapet

Hej!

För några dagar sedan, nedan, skrev jag om mitt ledarskap. Eller insikten om brister i den.

Jag kan nu stollt informera er om att jag käpmar på och det ger resultat. Jag har fått justera lite så att det passar Houston bättre, jag vill ju verkligen att "meddelandet" går hela vägen fram till honom. Jag bestämmer, inte Houston.

Houston är mindre skällig hemma nu, vi jobbar på med det också.

På jobbet går det bättre, men det är inte riktigt bra. Kanske för att jag är lite ofouserad och kan inte tala till Houston och kunder i telefonen samtidigt.

Houston må vara envis, men jag är envisare. Det ska fungera på jobbet. Målet är att Houston slutar att vakta alla som går förbi,  och jag kommer att lyckas. Vi är på väg. Det största problemet på jobbet är att mitt "rum" är ett hus inuti en stor byggnad på lagret. Folk går och flyttar saker utanför mitt lilla hus. Houston skäller så fort det är någon eller något som rör sig. Framgången är att han skäller mindre nu, och tystnar fortare när jag lägger handen på honom och pratar lungt med honom.  

Just nu har jag lekt lite med min nya kamera. Jättekul!!! Vi har ritat med ljus (lång slutartid) och ungarna är jätteglada över att få såna häftiga bilder. Houston var också med, men syns inte på några bilder. Vi använde stativ.

Ha det så bra nu och glöm inte ha lite kul också.

Kram Tina

 

120921  Jag såg Houston på TV!!!!

Hej!

I ett par dagar nu har jag varit hemma med liten febrig dotter. Virus, inget farligt. Feber, inte såå hög. Men det blir lite stiljte när chokladbollarna är rullade, äppelkakan bakad, golven glänser, tvätten vikt, dockorna utfodrade med te, hunden borstad, och dottern vill titta på film.

Jag har unnat mig lyxen att slötitta på TV. Och inte vilket tv-program som helst, utan Cesars The dog whisper. Jag brukar ta till mig tips och trix som jag förstår, och när det gäller hundar så är det "try and error" för hundar förlåter en om man gör fel. Jag vet. Så med öppet sinne tittade jag på Cesar och hans trix, mest för underhållningsvärdet.

Och vad får jag se? En Houston!!! En nästan likadan hund (måste ha varit Papillon i den hunden) som uppför sig precis som Houston. Skällig, vaktig och lite osäker. Jo då, Cesar får ordning på den hunden (självklart!) Jag kan inte beskriva hur han gjorde, men hunden behövde en ledare och en säker utstrålning från sin matte.

Men vänta nu.... Om hunden jag ser på TV är Houston, då måste ju jag vara den där lite osäkra matten..... Den upptäckten var inte lika trevlig. Men nu när jag ser det lite mer på håll, så skulle jag kunna vara med säker och utstråla lite mer lugn mot min hund. Jag lärde mig en hel del om mig själv, och lite om min hund.

Try and error, tänkte jag och gick och öppnade ytterdörren. Houston kom som vanligt skällandes som en liten missil, och jag sa till honom att jag har koll på läget. Jag vaktar dörren, inte han. En mycket förvånad Houston såg ut som att han ville säga: Men vad är det här? Vad hände nu?

Vi har övat flera gånger, och det ger resultat. Houston är mycket mindre vaktig nu, och jag verkligen njuter av att känna mig lugn. Jag kan visst göra fel, jag behjöver bara inte gå och oroa mig för det. De gånger jag känner mig osäker, så försöker jag bara fokusera på hur jag vill att det ser ut i just den situationen, och jobba ditåt. Oftast lyckas det. Bara på några dagar!

Nu ska vi jobba mer på lung och fokuserad matte på jobbet. Jag har upptäckt att det är mera skällande och vaktighet där, så jag ska ta itur med det på en gång.  Med mig och mina problem.

Tänk att jag kan påverka denna lilla fyrbening så mycket. Bra för mig att jag har insett vad jag gör, påverkar, och hur jag enkelt kan styra påverkan.

Ha nu en bra hunddag, och kom ihåg att inte bara belöna hunden utan er själva också när ni gjort något bra. (Chokladbollarna är nästan slut i det syftet, men det går att ge sig själv en klapp på axeln också. Om chokladbollarna tar helt slut, alltså. Äh, ni fårstår vad jag menar.)

Kram från en lugn matte

 

120815  Tillägg till förra inlägget

Hej!

Jag tänkte bara göra att förtydligande till förra inlägget med syfte på att färdas med barn.

Vi har alltså inte två änglar till barn att åka runt land och rike med. När vi var på väg alla fyra till Tyskland på Opelträff, kom min man på den exakta liknelsen. Det är som att sitta och skaka på en burk med nitroglycerin. Man vet aldrig NÄR den smäller, bara ATT den smäller.

För det mesta är barnen jättesnälla och och trevliga att ha att göra med. Men i bland så är de som katt och hund. Då gäller det för oss vuxna att ta hand om "smällen", och ibland rent utav förebygga explotionen.

Nu kommer det nog att dröja en lång tid innan vi (har hämtat oss) åker någon längre sträcka med barnen. USA resan nästa år ser ut att få skjutas upp, huset behöver lite "fix".

Ha det så bra!

Tina

 

120812  Länge sedan sist

Hej!

Det var ett tag sedan jag var här, men nu på sista tiden har jag försökt att bli lite mer aktiv på detta område.

Igår var det ett år sedan Texas fick somna in och han var i mångas minnen. Vi gjorde inget speciellt, det var fint väder så vi målade. En kompis till Björn kom och hälsade på och försökte övertala både mig och dottern att pappa skulle åka till USA och åka skidor. Varför bara pappa? Gick så där med övertalningen.

Jag tittade på dotterns dörr där det sitter ett helt gäng av bilder på Texas och Houston. Han hade det bra. Det gör fortfarande ont när jag läser om Texas, men jag skrattar också en hel del. Texas var ju med oss på allt vi gjorde, och det ger ju upphov till både glada och tråkiga minnen. Jag börjar förstå hur mycket Texas betydde för andra okända för mig. Synd att jag aldrig tog tillfället i akt och skrev den där boken om Texas. Nu skulle det inte bli samma sak. Men, men. Det är ju saker man inte gjorde som man ångrar.

Så vad har jag gjort då under den "passiva" tiden?

Vi var till Tyskland på Opelträff.

Houston har varit på utställningar med varierande resultat, det bästa hittills är ett reserv-cert. Morrar åt domaren jobbar vi fortfarande på.

Vi åkte till Rom i Italien. Och till Pompeji. Fantastisk resa. Och varmt och soligt. Fyllde 40 år under tiden vi var där. Ska skriva om den resan till PapillonPosten, framförallt om hundarna i Pompeji. Vi får se om det blir publicerad.

 

Yngsta sonen har ju fått hänga med på allt. Han var till Tyskland där tillverkningen av Oples bilar började. Jag tror att han började förstå att det var där allt började. Så var vi till Rom och gick på den platsen, Forum Romanum, där romarriket styrdes ifrån. Han förstod att det var DÄR historia skapades. På min 40 års dag var vi till St. Peterskyrkan i Vatikanstaten. Den mäktigaste kyrkan i världen. Och så var vi ju förra året till Memphis när maken fyllde 50 år. Holy shit, holy ground. Maken och jag brukar skämta med varandra om att "vi gör ingenting" och "vi åker aldrig långt med barnen", något som en person talade om för mig för flera år sedan. Vid ett tillfälle så förklarade jag för sonen varför vi sa "vi gör ingenting" och "vi åker aldrig långt med barnen", att det var ju precis tvärt om. Familjen är jätteviktig, och att åka långt med både flyg, bil, tåg, buss och allt sånt är inga som hellst problem. Fantastiska barn som anpassar sig och gör det bästa av situationen. Så satt vi en dag vid frukost och dottern frågade med en uttråkad röst: "vad ska vi göra idag DÅ?" Då skrattade maken, sonen och jag och sa "nä, vi gör ju inget". Tur att vi har jobb, skola och dagis att vila upp oss på....

 

Ha det så bra, och kom ihåg att man inte alltid måste göra något. Man kan också bara vara tillsammans och ha kul.

Kram Tina (äntligen 40+, och laglig rätt att skita i både rynkor och övervikt.)

 

120412  Summan av problem är konstant

Hej!

Utställningen i Eskilstuna gick jättebra. Trimkursen på lördagen gav resultat också, stora hål i kassan, men ett schampo och balsam som gör hunden vit. Helt otroligt!

Under påskhelgen har vi snickrat lite hemma. Det blev nya grindar så att Houston inte smiter ut längre. Vi skulle ha gjort staket också, men tiden och pengarna räckte inte så vi fick göra annat. Jag rensade ogräs, för att sedan kunna så gräsmatta. Min man hade lite pyssel med bilarna. Cabben är inlämnad på byte av cabb, så den får vi hem snart. Bruksbilarna, Vectrorna, är tvättade och hjulen är bytta, inuti är de tvättade och strukna. Diesel-Doris (Björns nya Vectra) har fått nya coola fälgar med sommardäck på, och Björn har pysslat om henne lite extra. När vi köpte bilen så låg det en död mal i ena bakljuset, den har Björn begravt bakom garaget. Den döda malen har irriterat Björn ända sedan vi köpte bilen.

Vi har alla våra små bekymmer och problem att gå och oroa oss för. Det är allt ifrån "vad ska vi ha till middag" till att besegra svåra sjukdomar och rädda världen. Blir man av med ett problem uppstår genast ett nytt. Jag är inte pessimistisk eller så, just nu går jag bara omkring och är glad över att saker och ting inte är värre. Min man svär och blir upprörd över vad jag tycker är småsaker, men eftersom det är hans (blodtryck) känslor och inte mina kan jag inte hjälpa honom. Summan av problem är konstant, storleken på problemen varierar. Jag har mina, han har sina.

Därför kunde jag inte låta bli att le när vi gick bakom Diesel-Doris i morse vid dagis.

"Men vad fan, det är en död mal i det andra bakljuset nu!"

Summan av problem är konstant, eller skulle jag kanske säga summan av malar är den samma.

Le, ty det kan inte bli värre. Och jag log. Och det blev....värre.

Kram Tina

 

 

120327  Utsällningsnerver?

Hej!

På lördag är det pälsvårdskurs i Enköping annordnat av Papillonringen. Jag ska gå och insupa allt, sen hem och öva på stackars Houston.

På söndag är det utställning i Eskilstuna, inofficiell.

Vi har tränat, och tränat, och badat, och tränat. Houston tycker fortfarande att det är kul. Jag börjar bli nervös. För att inte "smitta" ner hunden så tränar vi korta stunder med mycket beröm när han gör som jag vill. (Jag säger ingenting när han inte gör som jag vill.) Han är fin, riktigt fin. Står bra och går bra ibland. Han gillar bordet, men är inte förtjust i att bli undersökt, men han sköter sig i alla fall.

Men jag är lite nervös, inte för att han inte ska sköta sig, utan att jag gör fel.

Få praktisera positivt tänkande, och lite av "låt-gå" mentaliteten. Äh, det är ju inte så farligt. Skärp dig Tina. (Jag får träna jag med!)

Ha en bra dag!

Tina

 

 

120317  Födelsedagsbarn

Hej!

Först ett stort grattis till min älskade pappa som fyller år idag. Synd att vi inte kan fira dig idag, men vi tar det senare när du är bättre. Å kanske att vi är hela familjen.

Det finns ju en till som har fyllt år för några dagar sedan. Alexander har fyllt 12 år förra fredagen. Då kom han sent till oss, för han hade varit ute på middag med sin pappa och hans familj, och sen på disco på skolan. Vi firade Alex på innebandyn på lördagen med tårta i omklädningsrummet. Mycket uppskattat bland killarna och tränaren. Alex hade faktiskt gjort tårtan själv, jag hjälpte bara till med dekorationen pga. tidsbrist.

På söndagen var det tårta och firande med Andreas, Sandra och farmor.

Det är så roligt att fira barnen, speciellt när man ser så glada de blir. Det är deras speciella dag, och ibland går önskningarna i uppfyllelse.

Present från oss har han inte fått, för Alex ska själv få välja den. Det blir en cykel, eftersom den han har är för liten. (Någon som vill köpa?)

Det är rätt så kul att se Alex förvandling. Han är hos oss varannan vecka, och vi byter på fredagar. Vi brukar hämta honom efter skolan på fredagarna, och efter att ha bubblat av sig om vad som hänt i skolan, så sover han som en stock i bilen. Likadant varje fredag. Helgen brukar vara fylld med aktiviteter av olika slag, men han går omkring och liksom myser. Som om han var på semester. Jag tror att han gillar det lugna tempot här, och att han har mindre krav på sig. Och mera frihet. Här är han lugn och harmonisk, pratsam och busig. Alex vet att läxorna går före det mesta, men han får lära sig en studieteknik som passar honom, och att ta ansvar för sina läxor. Å så får han göra tårta som han ville, han får skapa och lära sig laga mat (dock inte av mig som inte kan steka potatisbullar ens...) och busa med sin hund. Allt en tolvåring behöver. Mat och en hund. Och bus. Och föräldrar som lyssnar.

Jag hoppas att alla ungar har det så bra spm våra har det hos oss.

Ha en trevlig fortsatt helg!

Tina

 

 

120302  Den bjuder jag på

Hej!

Hoppas att ni har haft en bra fredagsmorgon. Det har jag, nästan.

I morse steg jag som vanligt upp kl 04,30, hände tvätt, struntade i mitt lilla träningspass, och hoppade in i duschen. Låg bra till, tidsmässigt, så jag tänkte passa på att avverka lite hår på benen. Jag tar upp hyveln som ligger i duschen, den jag brukar använda, och tittade på bladet. Konstaterade att bladet skulle ha behövt bytas för läääänge sedan, och lägger tillbaka den. Så sneglar jag lite på makens necessär där hans rakhyvel ligger. Den borde ha bättre blad, tänker jag och ”lånar” den en liten stund. Jag vet att han brukar gnälla när jag har ”lånat” hans hyvel, så den här gången tänker jag inte säga något.

Allt går jättebra, och lurvet från benen försvinner i flygande fart, ända tills jag vinglar till i duschen och viftar runt med hyveln. Hyveln är en sådan där fin sak med massor med blad och ett litet blad för att trimma polisongerna. Det bladet rispar ett jack i skinnet precis där den mjuka runda delen baktill på oss kvinnor byter namn till ben. Jäklars vad det svider. Det blöder dessutom lite grann, men blod blandat med vatten ser det ut som en hel fors.

Jag tvättar av, torkar och lägger fint tillbaka hyveln. Ska jag be maken hjälpa mig sätta på ett plåster, eller ska jag förklara kommande blodfläckar på jeansen med att jag satte mig i en kaffedroppe? Jag bestämmer mig för det sista, men berättar i bilen på väg till jobbet vad som hänt. Jag tror minsann att min älskade man log lite.

Det bjuder jag på. A good idea that back-fired. Somliga straffar gud med detsamma.

Det har i alla fall slutat att svida nu, tre timmar senare. Man ska inte ta andras saker, det har jag lärt mig nu. Kommer jag ihåg det? Nja, tills nästa vecka eller något.

Ha en bra helg.

Tina

 

 

120229   Mardröm

 I natt så vaknade jag och gick på toa. När jag var på väg tillbaka så lade jag en filt över dottern i rummet innan vårt sovrum. Hon sov fridfullt. Sen gick jag och la mig och somnade.

Jag drömde en mardröm. Skitläskig och nästan verklig.

Det var dottern som berättade för en vän vad som hade hänt hennes ben när hon var 4 år, så jag vet att hon överlevde. Dottern hade ramlat och hamnat under ett tåg (modell 1700-tal) och tåget körde över hennes smalben. Tåget stannade inte förrän det var framme vid perrongen en bit efter och släppte på passagerare. En pojke gick fram till dottern och såg att hon rörde på sig. Eftersom hon var en tjej så han hjälpte henne inte, utan gick därifrån. Dottern släpade sig fram till en läkarmottagning, och sköterskan frågade vad hon ville. Dottern svarade att hon ville att de skulle stoppa blödningarna. Läkaren var upptagen med att plåstra om skavsår på en gammal dam, sen skulle han kolla på varför en ko hade ont i magen och tvätta av kossan. Sen skulle han titta på dotterns ben. När det var hennes tur började sköterskan tvätta av kakelväggarna, för det skulle bli så kladdigt. Där kom jag instormandes till läkarmottagningen och lyfte upp min dotter och kramade henne och talade om att jag älskade henne såååå mycket. Hon vägde så lite, hon var lätt som en bebis. Dottern höll mig om halsen och sparkade med benen, jag såg att det fanns en fot kvar. Det var konstig tyckte jag, för när jag kom in på läkarmottagningen så var det bara slamsor kvar av smalbenen. Jag sa att jag älskade henne så mycket, ville verkligen att hon skulle veta det. Dottern försökte ta på sig glasögonen, och av ena skalmen var det bara en metallstump kvar. Jag sa att hon inte behövde ta på sig glasögonen, att det skulle göra ont bakom örat. (Jag förstod att hon var chockad och inte kände av sina ben.) Jag tror att det är sista gången jag håller om min dotter, och är helt övertygad om dit hon ska behöver hon inga glasögon. Jag frågade sköterskan om de skulle söva henne, och sköterskan svarade att dottern skulle nog få bedövning i alla fall, om de inte sövde henne. Jag blir arg och talar om att dottern ska ha bedövning, nån jävla ordning ska det väl vara. Sen går vi in till operationsrummet och jag lägger ner dottern på sängen. Där somnar hon, och jag vaknar upp ur drömmen.

 Jag gråter när jag vaknar. Jag skakar. Det är så läskigt. Tyvärr så vet jag ju att flickor inte får den vård de behöver i många delar av vår värld, och det är så jävla dumt. Men jag känner mig ihålig. Tom. Ensam. Inte ens en hundpäls att gräva ner näsan i. Maken ligger brevid mig och sover, det ser ut som att han faktiskt får en god natts sömn. Klockan är fem i 4 på morgonen. Jag går upp, kollar att filten ligger kvar på dottern, går ner i tvättstugan och hänger tvätt. Inspirationen till att träna är som bortblåst. Jag dammar källaren utan att göra alltför mycket oväsen, duschar och tar morgonpromenaden med Houston. Luften är sval och frisk. Dukar fram frukost, väcker barnen. Kramar dottern som är på ett strålande humör och säger till sonen att jag älskar honom. Bara utifall att….

 

Ha en bra dag!

220212  Mamma, hjälp mig

Hej!

Igår hade jag väääldigt tråkigt. Barnet sov sött, maken vilade framför TVn, klorna var klippta, promenadeerna var avverkade, fötterna värkte.

Vad ska jag göra? Städa? Vika tvätt? Laga kalopps? Blogga?

Näe, ingenting kändes roligt. Så vad gör jag då? Jo, jag har en hund, en strykbräda och en godisbit. Vi tränar utställning!!!! Jag Tar jätteglad hund och borstar och ställer honom på strykbrädan. Skulle nu den här hemsidan fungera som den skulle så skulle du ha här fått se två mycket fina bilder på Houston. Men...... jag lägger in bilder på Houstons blogg senare. Jag kan tänka mig att rubriken kommer att heta "Matte har tråkigt", eller nåt. Du får leta.

Så när jag har tränat utställning med glad hund (han gillar verkligen att träna!), och fått svansen nästan som jag vill ha den, så har jag ju inget mer att göra.

Jag bestämmer mig för att leta upp någon gammal bok i hyllan och lägga mig och läsa. Det blev boken om hundars språk, varför gör hunden så, eller hur den nu hette. Jag tittar på bilderna och ser en hund som säger "Nej husse, jag tycker verkligen inte om det där". Blicken är den som säger mest. Faktum är att jag har upplevt flera såna tillfällen med både houston och Texas. Texas minns jag speciellt mycket när jag skulle bada honom i Siljan. Det var varmt och jag ville kyla av hundarna. Texas ville verkligen inte få vatten på sig. En stund senare upptäcker jag att hans cancer har kommit tillbaka, och växer jättefort. Han hade ju ingen blick att prata med, men han hade ett kroppsspråk som var enormt vältaligt. Houston, the drama queen, meddelar mig hela tiden när det är något fel. "Matte, det var läskigt där", "Matte, jag gillar inte det där", "Matte, det är något i min päls".

Det stod i boken att om man tittar och umgås ofta med sin hund så lär man sig förstå vad den vill även om den inte kan prata människospråk.

Den meningen gäller på alla varelser som kan röra sig det minsta.

Houston pratar ofta och mycket. Han meddelar hela tiden vad han vill (mat, godis) och om det är något som inte stämmer. I morse när dottern och jag borstade tänder, gav hon mig en sån blick "Mamma, hjälp mig". Jag såg att något var fel och att jag som flockledare, eller mamma, skulle kliva in och hjälpa till. Hon hade borstat sina tänder (och jag hade också borstat hennes tänder), och skulle visa mig något när hon knäpt knapparna, när pappa kommer in och säger att hon ska flytta på sig om hon är färdig. Hela ungen liksom stelnar till och hon tittar på mig med "mamma, hjälp mig"-blicken. Jag säger till pappa att det var något som skulle visas om en liten stund, så han får liksom vänta.

Ordningen återställd, riddaren mamma har hjälpt till, dottern fortsätter knäppa knapparna, och pappa får plats att borsta sina tänder. Dottern visar upp sin "biljett-dans".

Är det inte märkligt hur man kan prata utan ord?

Fast å andra sidan kan "ordlös" kommunikation lätt bli missförstånd och tolkningar, såväl som hos hundar som hos människor.

Ha nu en bra dag, jobbet börjar nu för mig, men tänk på att hur du än gör uttyck dig klart så att missförstånd och tolkningar kan undvikas.

Tina,

riddare, mamma, matte och ibland uttråkad.

120218  Bil och sånt

Hej!

Vi har just kommit hem från en resa till Mellerud. Det står en Vectra -06 diesel där, som har varit ute på Blocket jättelänge. Varför? Frågan har vi ställt oss rätt länge, ungefär sedan förra året. Björn hittade den på nätet när han låg på något hotellrum någonstans i Sve...Norden. Han har haft koll på den, och nu när både han och dottern varit sjukskrivna så bestämde vi oss för en resa till Mellerud och titta på den.

Sagt och gjort, bilen reserverades, väskan packades och så bar det iväg igår. Till Mellerud. Hotellrum bokades i Karlstad för jag orkade inte köra fram och tillbaka på en dag. Visst skulle det gå, men då skulle vi starta ungefär när jag går upp på morgonen, runt halv fem. Dottern och hunden hade resfeber. Jag var rätt glad över att få börja fredagmorgonen med en resa fram och tillbaka till Upplands Väsby och lämna Alex i skolan, så jag slapp dotterns "packning av leksaker".

Det var bara glada rop i baksätet, och lunchen intogs Karlskoga. Max, inte McD. Houston rastades och chaufför byttes.

Det var i Åmål det hände. Vi skulle igenom en rondell, och bil nr 1 körde, bil nr 2 körde och stannade, och vi som nr 3 körde, men stannade inte. Jag vet inte exakt vad jag skrek, men något sa jag iallafall. Björn hade tittat bort och såg inte att bilen framför stannade. Pang. Omegan Ture fick sitt ena extralyse intryckt i fronten. Plastskador, grillen, huven. Liten smäll som kommer att bli nog så dyr. Vi får se om försäkringsbolaget lagar Ture eller bara skrotar den. Bilen framför fick en liten buckla och några repor. Men ingen skadade sig. Dottern OK, Houston OK (satt i hundbur), jag fick lite ont i ryggen men är OK, Björn OK.

Är det nu jag ska säga att vi tänkte byta in Ture om vi skulle köpa Vectran?

Vi kom fram till Mellerud och Vectran var det inget fel på. Allt fungerade som det skulle, och den såg mycket fräch ut. Gråblå metallic. Som Ture. Det blev affär och Björn kan nu stoltsera med titeln Gubbe med stort G. Diesel med automat. Fast jag tror nog att han har uppnått åldern att han struntar i vad folk tycker.

Dåde glada och lessna åkte vi mot hotellet i Karlstad. Det var väldigt skönt att inte behöva åka hela vägen hem, för jag var mycket trött. Väääldigt trött insåg jag när vi kom till hotellet. Och ännu tröttare blev jag när jag upptäckte att jag packat ner två bikini-trosor. Inget bubbelbad, till dotterns stora besvikelse. Det blev leka i duschen för henne istället, och när det var min tur i det blöta, så tömde jag allt varmvatten jag kunde få. Ja, det kändes så iallafall. Skönt med en lång varm dusch.

Jag sov väldigt gott, och vaknade faktiskt rätt så utvilad i morse. Efter en snabb promenad med Houston, så gick vi och åt frukost. Hotellfrukost är fortfarande speciell för mig, jag tycker att det är vääääldigt trevlig att gå och småplocka lite från olika skålar och korgar. Ännu trevligare när jag plockar åt både åt mig och dottern. Jag satt sedan och mumsade medans Björn pratade om dittan och dattan. Han passade på nu när jag inte kunde prata med mat i munnen. Dottern åt också väldigt bra, men fick efter en stund lite myror i benen. Hon fick gå och hämte än det ena än det andra. När jag kom till kaffet (mycket gott kaffe) ville jag njuta en stund till, så jag bad dottern gå och hämta ett äpple. Hon tyckte ju att hon hade ett äpple uppe på rummet, men jag såg (att det inte fanns några äpplen framme) en möjlighet att få dricka kaffe en liten stund till. Jag sa att jag ville ha ett äpple.

Dottern travar iväg bland skålar, bord och korgar. Här ska hämtas äpple! Nu hade det börja komma lite folk så hon var ju inte helt ensam. Bra träning tänkte jag och tar en klunk till. Jag lyssnar på något Björn pratar om, när jag plötsligt hör dottern prata med någon. Jag byter fokus från Björn till dottern och ser att hon står och pratar med en tjej som jobbar där. Hon frågar tjejen efter en fruktskål, och att det är mamma som ska ha ett äpple. Tjejen säger att det ska hon ordna. Hur ska jag förklara det här nu då? Meningen med uppdraget var ju att få dricka kaffet i lugn och ro, inte att dottern skulle sätta personalen i arbete. Men dottern är glad! Hon löste problemet. Det som kunde ha tagit en kvart, löstes nu på bara någon minut. Jag är jättestolt över att dottern löste problemet helt själv. Precis som man ska. Kan man inte själv, får man be om hjälp. En fyra åring kan det. Är det när man blir äldre som det försvinner, eller? Be om hjälp? Fråga?

Jag rodnade lite när tjejen kommer fram till mig med en STOR skål med frukt. Jag ville verkligen förklara för tjejen att allt jag ville var några minuter till med mitt kaffe, men jag tar ett äpple och tackar snällt. Sedan säger jag till dottern att jag ska bara dricka upp mitt kaffe så ska vi gå sen.

Men dagen är inte slut ännu. Vi ska göra ett stopp på vägen och handla lite grejer. Dollarstore i Arboga. Björn brukar åka förbi där och stis beställde jag mig en ny golvmopp. Nu skulle jag själv in och rensa hyllorna. Hurra! Vi gå och letar fynd och hittar balsam, toaborstar, disktrasor, en liten kompletterande present till Sandra, hundgodis, ljuslyktor, m.m. Björn gör dagens fynd. Den är klockren och jag skrattar fortfarande. En kaffemugg som det står Jack Daniels på.

Sanningen är den, och det är den nakna sanningen, att jag gillar whisky. Efter besöket i USA så dricker jag numera även Jack Daniels. Det är faktiskt gott! Jaaaa, jag har spytt galla över amerikansk whisky, men man är väl inte mer människa än att man kan ändra sig. Jag har faktiskt inga whiskyglas, inga som jag verkligen tycker om att dricka ur. Jag har glas, och det går att dricka ur dem, men om jag skulle ta mig en skvätt nu, så skulle jag ta......kaffemuggen. Jag dricker gärna whisky ur min kaffemugg, och det av den mycket enkla anledningen att grannen kan se rakt in i vårat vardagsrum där spritskåpet står. Det händer inte så ofta att jag tar mig en whisky, men när det händer så kan det vara på en vardag. Grannarna har annat att ojja sig över än de få tillfällen när jag dricker sprit eller annan alkohol. Jag kan nog säga att jag är en bra förebild när det gäller att hantera alkohol, med det undantaget för en helg i Juli i Västerås.

Och så var det ju det där med Jack. Det blev ju dubbelt så roligt med en Jack Daniels mugg, när jag har mitt lilla "frikort" Jack Baymore. Nu har jag ju en verklig "Jack" i skåpet som jag kan ta fram när jag behagar. "What you're think you're doing now, Mr Jack?" Vem Jack Baymore är? www.youtube.com sök på Jack Baymore och låten "A-V8 boggie" och sedan lyssna även på "Move on".

Nu promenad med Houston, sedan lördagsmys och inte se på melodifestivalen. TopCats gick ju till andra chansen, alltid något.

Trevlig helg på er!

 

 

 Här är en bild på Ture strax efter smällen. Inte så stor, men dyyyyyyyyyr. (Tror jag)

 

 

120210   Barn och hund

Hej!

Har haft ännu en dag hemma med liten sjuk dotter. Förkyld. Jag också om jag ska vara helt ärlig.

Det har blivit ganska mycket TV tittande, mest för att febrigt litet barn ska hålla sig lugn. Vi har sett på Bollibompa, där det var ett program som handlade om att barn får vinna en dejt med en hund. Jag försöker förklara för litet febrigt icke lyssnande barn vilken tur hon har som HAR en hund redan. Men hon är inte nöjd. "Vill ha en sån hund" snyftar hon fram, och börjar även prata om en till hund. Papillon nr 2 som kan komma när som hellst eller inte alls på ett tag till. Vi vet inte. (Däremot så har vi börjat för länge sedan att hitta namn till valpen och det lutar åt Lubbock, TX, eller Marshall, TX.) Näe, jag skaffar inte hund för att mina barn vill ha det. Det är jag som tar ansvar och sköter om vovvarna, och ungarna är välkomna att lära sig hur man sköter om en hund.

Det finns så många barn som önskar sig en hund. Jag tycker att det är så klokt av deras föräldrar att inte skaffa en hund bara för att ungarna vill ha och lovar att gå på promenad med hunden varje dag.

Men ändå kan jag inte nog säga att ha en hund har betytt mycket för våra barn. Det är den där ordlösa kommunikationen mellan barn och hund som är så otrolig och viktig, lära sig empati och vilkorslös kärlek. Texas lärde ju många barn att inte vara rädda för hundar, han var ju lite tilltufsad och vingklippt. Houston lär barnen busa och att det gör ont på honom när de gör fel. Ska jag vara helt ärlig så har Houston lite av "skrikskinn". Han piper för minsta lilla och ibland är det bra. Men han är med när ungarna gör något, han leker, han vilar, han hittar på egna bus, och han gillar godis. Och mat. Idag har han ätit både melon och en liten bit vindruva. Han gillar mandariner och ibland apelsin, har druckit svag apelsinsaft ur mitt glas. Han gillar inte banan. För smetigt.

Jag hoppas att alla barn som vill ha en hund kanske inte får en, men åtminstone kan "låna" en.

Trevlig helg på er alla.

Matte till Houston 

120203  Jätteglad!

Hej!

Sitter här nu på fredagsmorgonen och bara myser. Jag har tänt lite ljus, fixat kaffe (ej micrat), hängt upp tvätten, tagit promenaden med Houston och låtit dottern titta på lite TV. Jo, vi är hemma. Maken har brutit revbenen och går på starka och skojiga piller. Han är sjukskriven till den 17 februari. Dottern har feber. Alex var tyvärr tvungen att åka till sin pappa en dag tidigare, men han kanske kan komma en dag tidigare nästa vecka.

Trots detta är jag otroligt glad. Houston är nybadad och fin. I kväll ska vi till Jönköping med Andreas och Sandra. Killarna ska på plåtformingskurs. Ja, Björn ska väl mest peka och titta på. Sandra och jag ska åka och handla i Ullared. Och så ska vi bo på fint hotell, och äta en god frukost i morgon.

Det känns verkligen som att jag har all tid och ork i hela världen. Inget problem är för stort att brottas med. Jag har ju till och med pratat med chefen om att få åka till Holland och titta på en maskin och spana in deras labb. Igår kväll när jag var ute med Houston så såg jag ett flygplan och tänkte "Ja, snart ska jag också flyga". Men chefen har inte sagt ja ännu, utan snarare att vi måste spara pengar. Fast jag känner mig possitiv ändå, två flygbiljetter kostar mindre än en GSP (och det finns ju de på jobbet som bokstavligen äter tekniska prylar, ha, ha), och min lärling behöver se andra labb. Jag med! Så chefen får nog komma med ett bättre argument. Det ska nog vara ett riktigt bra argument, för jag känner mig i topp form för en "dialog". Stackars chef....

Pusse-Pyston (Houston) har ju fyllt två år. Liten blir stor, och han ska inte bli större. Han kan få längre päls, och jag börjar se lite problem med det. Inga problem att ta hand om (jag ska ju gå en pälsvårdskurs här i Enköping) men svansen är såååååå lååååång. Han biter i den. Så fort han blir glad så tar han tag i sin svans och snurrar runt. Jag håller på att få ordning på det, för ute finns det ju pinnar att bita i, och inne finns det leksaker. Jag ska fortsätta att ge honom någonting annat att bita i än sin svans. Jag ska ta en bild på svansen så ska ni få se. Men, det jag skulle säga var ju att jag har fått den där "Åh matte, jag litar på dig"-ögonblicket. Med Texas så fick jag det hos Eva Hertil när han hade gjort sig illa i sitt kvarvarande öga och det var igensytt, nästan, men skavde och gjorde ont. Eva såg detta och skulle klippa  bort stygnen, bara hon hittade en sax. Medans Texas och jag väntade så sa jag till Texas "Jag ska fixa det", och Texas tittade på mig som att han ville säga "förstår du hur ont det gör?!?!". I det ögonblicket vann jag hans förtroende, för Eva hittade en sax och klippte bort det skavande stygnen. Nu har jag haft en sån upplevelse med Houston. Som vanligt så släpte jag ut honom på morgonen för att kissa, men när han kom in igen så visade han att det var något i pälsen. Det var lite bajs som hade fastnat, och jag tog hunden och gick in i duschen. Han står där och ser sååå olycklig ut, och jag säger bara att "det här får vi ta bort" och så duschar vi rumpan. När han har torkat så far han omkring och tittar på mig "men matte, du var ju snäll". Jag går ner i tvättstugan och plockar ur tvätten ur maskinen, då kommer Houston och lägger huvudet i mitt knä. Jag klappar honom och säger "med det är ju det vi gör, vi hjälper varandra". Houston har hjälpt oss att lindra sorgen efter Texas, och vi ska ju ta hand om Houston och se till att han har det bra.

Så jag är nöjd. Jag är glad. Jag är hungrig. Frukost. Klockan är nu 06.56 och jag är inne på min andra kopp kaffe. Jag tar det lugnt. Njuter. Pyser. Men jag är fortfarande hungrig. Mat. Nu.

Ha det!

Tina, matte till Houston

 

120126  Släppa taget om alla "måsten"

Hej!

Är hemma och vårdar liten dotter. Hon har varit och fått näsan etsad, (bränd) och skulle hålla sig lugn ca. 7 dagar. Läkaren tyckte att hon kunde vara på dagis och pyssla, men jag förklarade läget och sa att det aldrigf skulle gå. Här är tjejen som klättrar på väggen, bokstavligen! Igår hade hon feber, så vi är hemma idag med. Verkar feberfri nu.

Om en liten stund ska vi gå ut och åka pulka, mest för att testa om näsan håller. Fungerar det ska vi gå ut på eftermiddagen igen. Det snöar lite, så jag har laddat med pepparkakor som belöning för att "vi gick in utan att krångla". Hoppas att det fungerar.

Jag var uppe vid 5-tiden, tog en liten sovmorgon, och duschade och gick ut på morgonpromenaden med tröttig Houston. Han är som en påse vatten att försöka "skopa" upp ur sängen på morgonen. När vi väl kommer ut så är det inga problem, men han går gärna och lägger sig igen. När vi vinkat av husse, gick vi och tog en lur till. Dottern tittade på Bamse-filmen, och jag försökte få en timmes välbehövd sömn. Gick inte. Kände mig varm och sedan kall, ont i huvudet trots att jag inte har tagit den där whiskyn som jag längtat efter i två....nä tre, veckor. Halsen är tjock och jag känner mig vissen. Håller den där envisa förkylningen på att bryta ut äntligen? Hellre rejält sjuk än att gå och må smådåligt.

Men när jag låg där i sängen, med Houston vid magen, tänkte jag på allt jag borde göra idag. Skruva fast det där bläcket i garderoben, städa lilla toan i källarn, vika tvätten, snygga till hunden....ja listan kan göras mycket lång. Så jag började tänka på exakt vad jag måste göra idag, det absoluta måsten. Åka pulka är ett måste, vi måste se om näsan kan klara en dag på dagis. Ta fram kycklingen och korv till lunch ur frysen. Utan mat blir det inge bra. Kaffe och ett par rader på "mattes tankar" för att jag tycker det är gott och kul.

Jag kunde släppa taget om alla andra "måsten". Nu är jag stolt över mig själv. Idag ska jag njuta av dagen, låta mig känna mig vissen, och inte göra alla de andra "måsten" som "borde" göras. Spara lite energi. Kurera mig. Förkylningen får bryta ut senare.

Nu ska vi ut i snön, pulka eller skidor. Med massor med papper i fickan, utifall att.

Kram på er alla!

Tina

 

120118  Men vad är det som händer?

Hej!

Har lyckats att återvända efter jul och nyårsfirande. Har haft en underbar jul, dock med en liten saknad av Texas. Många jullåtar handlar om hur man kan sakna varandra just vid jul, och ja, det stämmer. Jag saknade Texas riktigt mycket.

Har haft alla ungarna runt jul den här gången, och det var riktigt trevlig. Dottern har lärt sig spela hockeyspel, dock den lite snällare varianten "nu är det din tur att ha pucken" och "men kan jag få pucken också". Så har det ju även varit som vanligt med meningsskiljaktigheter mellan de två mindre barnen, men jag tar det med en nypa ro. Dottern är ju ibland väldigt dramatisk och kan göra ett helt berg av ett litet sandkorn.

När jag började jobba igen så läste jag på nätet att det har lämnats barn iförda endast matchställ i kylan i Uppsala efter en innebandyturnering. Grabben hade spelat dåligt och kunde gå hem till Stockholm själv. Jag blir arg, även om allt är lungt nu och utrett, för jag vet att endel föräldrar är väldigt hårda mot sina barn. Kanske för att jag själv har tränande ungar. (Ja, den äldsta tar sig ju själv från och till träningar/matcher.) Jag tänkte på hur man är funtad i huvudet när man ställer så hårda krav på sina barn, för vi var ju i helgen i Örbyhus, när man inte begriper att det är barn det handlar om. Vårat sätt att uppträda tar ju barnen efter. Skulle jag ha lämnat grabben i Örbyhus om han inte vann sin match, eller om han spelade dåligt? Inte en chans. Visst går jag in i matchen och lever mig in, men när matchen är slut så är det ju bara att samla ihop och ta sig vidare. Domaren dömer, och ungarna spelar. Skulle det inte finnas motståndare hade våra ungar ingen att spela mot, så där rök argumentet till de föräldrar som tycker att motståndarna skulle elimineras. Fanns det inga domare behöver ju inte ens motståndarna följa reglerna, så där rök argumentet att domaren skulle åka till något varmare ställe. Alla ni föräldrar till tränande barn: Stötta era ungar och var sportsliga istället. Visa hur man ska uppträda istället, var snälla mot ungarna.

Och så en känga till alla er som dödar barn. Mamman i Sigtuna som dränkte sina två barn, 4 och 8 år gamla.

Vart är världen på väg?

Jag är så glad över att ha mina ungar här. En 4-åring som just har upptäckt hur kul det är att ha Houston i sängen när hon ska sova. En 11-årig (snart 12år) son som önskar sig en ny gitarr i födelsedagspresent, och som njuter av livet på landet varannnan vecka. 22 åriga sonen som gör oss så stolta genom att bara kämpa på. Och så Sandra, världens underbaraste stora tjej. Snart åker vi till Ullared, och hotellfrukost!!!!!

Ta hand om varandra, istället för att överge, såra kränka och döda.

 

111028   Mindre grinig nu!

111028   Grinig

Hej!

Sitter här och knappar....igen. Jag är så otroligt grinig.

Det har varit en riktigt piss-vecka, ursäkta uttrycket. Tappade min vigselring i början på veckan, och har inte hittat den ännu. Sen körde jag på en liten, liten hare på väg till skolan och jobbet. Haren klarade sig, den fick en liten duns i rumpan bara. (Och bilen höll.) Men jag gillar inte att ta livet av djur! Inte köra på dem heller. Så jävla onödigt! Jag körde inte för fort heller, men jag ska erkänna att jag inte bromsade tillräckligt. Usch! Jag letade efter haren, men den hade sprungit iväg. Så nu finns det en liten, liten hare ute i skogen som har väldans ont i sitt bakben/rumpa. Mitt fel.

Igår när jag kom till jobbet så hade det läckt in genom taket på mitt labb, så att det var en massa vatten runt en mycket känslig maskin. Det blev till att städa golvet igen. Och försöka hålla Houston från skurmoppen, han verkar gilla att jaga den. Fast jag var inte så glad då heller, så jag sa till honom att gå och lägga sig. Gissa vad? Houston gick och la sig i korgen. Maskinen överlevde tvätten, ska se i slutet på nästa vecka om alla "tillbehören" klarade sig. Houston överlevde förvisningen i korgen. Inte ens stött i kanten var han. Skönt.

I kväll ska det blir roligare. Det ser ut som att vi ska åka till Västerås och se TopCats på MediaMarkt. Kanske, om vi orkar, blir det en pizza innan. Lyxa till det lite.

Som om det inte vore nog med lyx, Björn och jag ska ta en dag ledigt från barn. Vi ska åka in till stan och gå i affärer och ÄTA SUSHI!! På restaurang! Sen på kvällen ska vi....åka hem.

Jag borde vara riktigt glad. Jag har ju faktiskt en supertrött hund och friska, glada barn. Nä, jag får inte vara så här grinig. Nu ska jag spela hög musik och släppa grinigheten. Och jobba.......

Ha en trevlig helg!

Kram Tina

111023  Känslan av att hjälpa till

 

Hej, eller mer god morgon!

Halsen killas och näsan rinner, jag är glad över att jag inte behöver prata just nu.

Men jag har pratat med en extramatte till en liten blind hund. Vad vi pratade om tänker jag inte berätta, men jag tänker berätta om känslan av att kunna hjälpa till.

På Facebook finns det en grupp som heter Vi som älskar våra hundar. Jag tittar in där ibland. För ett tag sedan såg jag att det var länkat till den här hemsidan. Ett litet stick i hjärtat fick jag, för minnet av Texas och det öppna sår, som fortfarande finns för att jag inte kunde göra bättre eller annorlunda, svider lite ibland när jag oförberett tänker på honom. Inget dåligt eller så, jag är bara fortfarande lessen och sörjer honom fortfarande. Det är bara att inse att jag gråter över honom fortfarande och jag saknar honom. Ingenting att oroa sig för.

Men det var en person som behövde hjälp. Hur klarar sig den blinda hunden i nya miljöer?

Eva Hertil och jag hade en gång ett samtal om att tala med folk om vad de ska göra med sin synskadade hund. Hon tyckte att det var lite knepigt, för det beror ju så mycket på ägaren/husse/matte/ansvarig. Eva är ju veterinär och har ju ansvar på så sätt, jag är privatperson och kan tycka och tänka ganska fritt.

Jag skickade lite tips och råd om hur jag tycker det är att ha en blind hund. Tyckte, inte tycker. Vi hade senare ett långt telefonsamtal, enklast så, och när vi slutade så kände jag mig ganska nöjd. Känslan av att hjälpa till. Göra skillnad. I verkligheten var det väl kanske inte så mycket råd jag kunde ge, den här matten hade ju redan en inställning som gör att den lilla blinda hunden kommer att ha det fortsatt bra. Men känslan jag hade var obeskrivlig. Jag har fått möjligheten att hjälpa någon.

Det här är verkligen något jag kan rekomendera andra att göra. Hjälp till! Skänk en slant till behövande, hjälp någon med att bära matkassar, räck någon en hjälpande hand, eller åtminståne ett leende. Bjud på dig själv och du kommer att bli rik.

Nu ska jag ut i köket och hjälpa min man med frukost, och kaffe.

Ha en bra dag ni också!

Tina

 

111011   Kartongen, och berättelsen om USA resan

Hej alla!

Jag har skrivit här åt minstone två gånger förrut, men när jag skulle spara så hade modemet kopplat ner sig och allt försvann. Då blev jag inte arg eller sur, utan bara trött. Hoppas, hoppas att det håller i sig idag, för nu hade jag tänkt att berätta om kartongen. (Hoppas att jag stavar kartongen rätt, annars vet ni ju vad jag menar, eller hur?)

För att ge historien om kartongen rättvisa ska jag egentligen börja med att berätta om Power Meet i Västerås. (För er som inte vet är Power Meet i Västerås Europas största bilträff för gamla bilar.) Då tar man fram sin gamla bil och stoppar sin älskade make i baksätet brevid Herr Bamse. (För er som inte vet är Herr Bamse en mycket god vän som bor i Västerås och har div. Oplar och en mycket fin Cadillac.) Dessa två tillsammans blir en härlig blanding av verbal underhållning i toppklass.

En sommar pratade de webbadresser. Nästan alla meningar innehöll en webbadress om någonting, verkliga eller overkliga, till exempel www-punkt-dammsugarpåsar-punkt-nu, www-punkt-åka-från-polisen-punkt-nu. En hel helg fylld av kommentarer på allt så asgarvar man eller har tråkigt. Jag asgarvade.

En annan sommar var det temat att urinera på olika saker. Allt ifrån Toyota till husvagnar blev utsatta. Jag måste tillägga att det var utbrända, halvt skrotade och mycket redan innan förstörda saker som blev utsatta. Efter någon öl och världens minsta blåsa så blir det ganska många stopp. Det blev lite av en "Pissing contest". Än idag är det lite av en sport att hitta någonting udda att lätta trycket på. Jag kan närmast likna det vid hanhundar, stolpar och löptik. Ja, ni förstår.....

En annan sommar var det snack om vad för sorts bil vi åkte i. En mycket envis norrman påstod för den mycket envisa Björn att bilen Björn hade var inte en sällsynt Diplomat Cupé. Tillslut påstod den mycket envisa norrmannen att den mycket envisa Björn hade byggt bilen själv. Den mycket envisa norrmannen blev överbevisad. En mycket envis Björn missade aldrig ett tillfälle att berätta om den mycket envisa norrmannen.

Björn och Herr Bamse är ett underhållande par. Inte "stå-upp" roliga, utan idéerna som föds och utvecklas. Som när idén om att åka på Opelträff i Diplomaten med kompressor, raggarväst och dålig tomgång. Något som skulle kunna irritera vem som hellst, och gärna någon från opelfolket. Den idén är kanske inte avfärdad ännu.

 

Planerna med Björns födelsedag (50 år), började egentligen för över ett år sedan. Vi var några som funderade på att åka till Österrike när Björn fyller år. Problemet var bara att Björn fyller på hösten, och då är det ingen snö i bergen att åka skidor på. Att vänta var ingen höjdare, för vi ville ju att det skulle vara en överraskning. Så vi kom överrens om att vänta och se vart Björn skulle vilja åka istället. En lördagmorgon satt Björn och jag och drack kaffe, och Björn säger "jag skulle vilja åka till USA när jag fyller år. Till New York". Några dagar senare ringer jag till Herr och Fru Bamse och säger att Björn vill åka till USA. Följ med! Jag ringer till Björns barndomsvän, vi kan kalla honom Leffe. Leffe vill gärna följa med, för han vill gärna fira sin bästa väns 50-års dag. Planering och priskoll börjar. Om ett år ska vi till USA!!!

En kort tid efter att Björn sagt att han vill åka till New York är det dax för ett nytt avslöjande. Han vill egentligen inte åka tilll New York. Han skulle vilja åka till Memphis, Miami, L.A., eller Las Vegas. Jag stoppar honom och meddelar att jag bokar resa, han åker med. Jag funderade några dagar, och av de städer Björn nämnde var Memphis den stad som lockade mig mest. Det finns blues, rockabilly, Graceland, Sun Studios, med mera. Memphis fick det bli. Så fick jag ringa runt till alla tre som var inblandade och ändra deras planer. Vi skulle höra av oss när vi skulle boka.

Snart blev även stora lill-husse Andreas inblandad. Det är nämligen så att alla tre barnen skulle med, stora som små. Den minsta, dottern på 4 år, blev intresserad av att lära sig engelska, och lärde sig några ord fort. (Ord som godis, hund, katt, gössel, flygplan, mjölk är ju bra att kunna.)

Dagen kom då vi bokade resan för fem personer till Memphis, via Newark som ligger utanför New York. Passen till barnen, de mindre, beställdes, och ESTA-papprena fylldes i. Nu började en hektisk tid att hålla Björn utanför, informerar Herr och Fru Bamse, och Leffe, och hålla ordning på alla papper. Det var en mycket rolig planering.

Björn visste att det var en överraskningsresa, och han gillar inte överraskningar. Han visste också att jag planerat något som skulle hända i USA, men han visste inte vad. Snäll som han är så snokade han inte i varken papper, konton, eller mail, och glad var jag. Men, Björn trodde att det skulle dyka upp något på hans födelsedag, han andydde att han trodde att det var en något lättklädd dam. (Strippa.)

Jag roade mig med att ringa till Herr Bamse och berättade om att Björn trodde att han skulle få en strippa i födelsedagspresent. Herr Bamse tyckte att det var en bra idé, och vi spann vidare i stil med filmen Under Belägring där den kvinnliga huvudrollsinehavaren spelar en strippa som hoppar ur en tårta. Klart Björn skulle få en strippa som hoppar ur en tårta. Då skulle han nog bli glad. Eller, ännu bättre: Herr Bamse hoppar ur en tårta. DÅ skulle Björn bli överraskad. Herr Bamse och jag skrattade gott båda två. Herr Bamse skulle inte strippa.

När vi lagt på ringer Leffe. Jag berättar om att Björn trodde han skulle få en strippa i födelsedagspresent, att Herr Bamse och jag tyckte att hon skulle hoppa ur en tårta, och att vi kommit fram till att Björn skulle bli mer överraskad om Herr Bamse skulle hoppa ur tårtan. Leffe tyckte inte att det var en bra idé. Tänk på vad dottern skulle se och vad hon sedan skulle berätta på dagis. (Jo, det var en tant som hoppade ur en tårta och klädde av sig alla kläder. Tokigt va?). Nä, Leffe tyckte att han skulle knacka på hotelldörren och sen skulle han hoppa fram. Eller, om vi kunde fixa en kartong så skulle Leffe krypa ner i den och sen skulle han hoppa upp ur kartongen. DÅ skulle Björn bli överraskad. Eller, om Leffe och Herr Bamse skulle båda två vara i kartongen och hoppa upp ur den, gissa om Björn skulle bli överraskad. Jag skulle bli mer överraskad om båda två kunde vara i en kartong. Idén var mycket tilltalande och alla som var där skulle nog bli överraskade. Leffe ger mig och Andreas i uppdrag att hitta en kartong i USA som är stor nog att rymma två karlar, men liten nog att kunna knuffas över en tröskel. (De kan ju inte hoppa upp ur kartongen i en korridor, tänk om någon skulle se dem!!!)

Vi la på. Då ringer en kompis som vi kan kalla för Hasse. Hasse undrade om Björn skulle åka med på tunga rallyt den 10 september. Njae, han är nog i Memphis då. I Memphis, vad gör han där, löd frågan. Jag berättade att Björn skulle fylla 50, att resan var en överraskningsresa, och att Björn trodde vi skulle till New York, samt att Björn trodde att han skulle få en strippa i födelsedagspresent, att jag pratat med Herr Bamse, att strippan skulle hoppa upp ur en tårta, eller att Herr Bamse skulle hoppa ur tårtan, men att Leffe tyckte att det var en dålig idé, att vi istället skulle ordna en kartong som Leffe skulle hoppa upp ut, och att hellst Herr Bamse OCH Leffe skulle hoppa upp ur kartongen. Hasse skrattade gott och höll med mig om strippan istället för Leffe. Jag passade på att fråga Hasse om var på nätet man hittar hur små 4-åringar färdas i bil enligt lag i Tennessee.

Vi la på. Vid det laget hade jag ganska ont i magen efter allt skrattande. Jag ringde upp Herr Bamse, och berättade för honom om Leffes idé med kartongen, att Leffe skulle hoppa upp ur kartongen, eller ännu bättre att Herr Bamse och Leffe skulle hoppa upp ur kartongen tillsammans. Herr Bamse tyckte att det här med strippan och tårtan var bättre. MEN, tillade Herr Bamse med myndig stämma. Det ska vara en manlig strippa. Det är nog billigare. OCH DÅ SKULLE BJÖRN VERKLIGEN BLI ÖVERRASKAD!

Där sa alla muskler upp sig. Jag skrattade så jag kiknade. Tårarna sprutade. Jag kunde inte andas.

Helgen efter kom Andreas på besök. Jag meddelade honom om att vi skulle fixa en kartong, och både Björn och Andreas såg ut som frågetecken. Jag ringde upp Andreas på måndagen när Björn var borta och berättade om strippan, strippan hoppar ur tårtan, Herr Bamse hoppar ur tårtan istället, Leffe hoppar upp ur kartongen , Leffe och Herr Bamse hoppar upp ur kartongen, och Herr Bamses idé om en manlig stripa. Var får vi tag på en kartong?

Några dagar innan vi ska åka berättar lilla dottern om för sin pappa att vi ska alla åka till Memphis. Samma kväll berättar Björn för Herr Bamse att 50 års dagen skulle firas i Memphis. "I Memphis", säger Herr Bamse "vad gör man i Memphis?" Sista telefonsamtalet som Herr Bamse och jag har berättar Herr Bamse att han var tvungen att ställa en massa dumma frågor som han redan visste svaret på. Han höll på att säga att han redan visste vilken sorts bil vi skulle hyra, men kunde bita sig i tungan. Jag berättade att jag höll på att försäga mig när Björn berättade att Herr Bamse inte skulle åka med på cruising, för han skulle jobba. Jag bet mig i tungan innan jag sa "jag vet, han ska jobba i Forsmark". Hur skulle jag kunna veta det? Leffe meddelar Björn att han ska åka med frun till Kreta på två veckors semester. Det kan ha avgjort att Björn misstänkte att Leffe på något sätt var inblandad i resan till USA.

Vi åker den 9/9-2011 kl tidigt på morgonen. Herr och Fru Bamse åkte den 7/9 och Leffe den 1/9. (Leffe skulle hälsa på sin syster i Utah, och dyka upp i kartong.... Memphis den 14/9.) Resan dit går mycket bra. Till och med dottern, som var förkyld dagarna innan, klarade resan bra. Vi var mycket trötta när vi kom till Memphis och fick vår hyrbil, som skulle vara en Dodge Charger men visade sig bli en Ford Crown Viktoria istället. Vi åkte till hotellet och sov. Zzzzzzzz.

Efter frukost morgonen efter skulle jag lämna en lapp i receptionen till Herr och Fru Bamse, medans grabbarna gick och studerade Forden på parkeringen. Där ute träffade de på Herr Bamse. Björn märkte ingenting. Herr Bamse sa "Ja, man får väl säga god morgon." och Björn svarade god morgon, gick tre steg och sedan fattade han att det var Herr Bamse han såg.  Hade Herr Bamse inte sagt någonting, hade Bjrön aldrig kännt igen honom. Så kan det gå.

När det var dax för Leffe att göra sin entré visste Björn redan att han skulle komma. Leffe tog med sig sin svåger, och vi hade alla ett par härliga dagar tillsammans.

Den 15/9 firades Björn precis som han ville. Inte alls. Vi åkte alla 9 ut till Graceland, och var där nästan hela dagen. På kvällen åt vi barbeque på en restaurang i down town Memphis. En underbart avkopplande dag i goda vänners lag.

Vi såg förutom Graceland: Sun Studios. En rundtur med en gammal buss (ca. sent -60 tal) som gav oss guidad visning runt om i Memphis och vi fick veta mycket om BB King, Elvis, Carl Perking, The Beatles, Martin Luther King, och mycket mer. Vi åkte flodbåt på Mississippi. Vi åkte till staten Missippi och handlade kläder. Vi åkte även in i Arkansas. Vi åt gott på Hooters och Hard Rock Café. Vi gick på brandmuseum och på Gibsonfabriken. Vi badade. Vi handlade en kamera, och Alex köpte sig en Ipod som han sparat länge till. Vi hade kul. Vi hade bra väder. Vi längtar tillbaka. Vi saknar Forden. (Den som känner oss vet att Ford inte är ett av favoritmärkena, men den här Forden var byggd på ram, saknar rostskydd och betedde sig som en gammal bil trots att den var sprillans ny. En dinosaurie. En gamma relik.)

Åh, vad jag längtar tillbaka till USA. Inte till kaffet, dock.

Vill ni se bilder från USA, gå in på Houstons blogg.

Ha det så bra!

Kram Tina

 

PS. Nu hoppas jag att det går att publicera den här texten. Annars går jag och lägger mig.

 

 

110905   Tänker tillbaka, tänker framåt

Hej!

Snabbt inlägg. Lunchen är snart slut och jag har en hel hög mer jobb som väntar. (Och inget kaffe!)

Satt och tittade på mina gamla tankar och åt min köttfärssås och spagetti (Gott! Houston fick inget....Synd där!). Det är inte länge sedan jag skrev att Texas cancer inte hade kommit tillbaka. Det sticker lite i hjärtat när jag nu, med facit i handen, vet att den kanske var där och växte hela tiden. Men jag är glad att vi fick den här extratiden, att han hade det otroligt bra och fick vara med och sprida lite glädje.

I helgen satt jag och tittade efter bilder från Houston, skulle uppdatera hans blogg. Jag hittade inte så mycket bilder på Houston, men desto fler av Texas. Visst har jag bilder på Houston, men det var de av Texas som jag fastnade för. Det var väldigt mycket: Visst ja, det gjorde vi, Åh minns du när han gjorde si och så, Just det, där var vi också. Glada minnen.

Plockade undan Texas madrass i hallen, vi hade barnkalas i går. (Huset är kvar, verandan höll.) Men jag tror nog att jag plockar tillbaka madrassen, det är inte dax ännu. Jag är inte redo.

Det tar tid, skynda långsamt. Det är inte längre lika plågsamt att läsa om Texas, eller så har jag lärt mig att undvika texterna.

Ser fram emot USA resan med Björn och alla tre barn. Det ska bli så kul. Längtar faktiskt. Vi åker på fredag. När vi kommer hem ska jag ringa till Kennel Silenzio och meddela att vi gärna väntar på en valp, eller två. Björn skojade och sa att jag troligtvis kommer ringa från Arlanda medans vi väntar på väskorna. Näe Björn, jag kommer åtminstone att vänta tills vi packat upp hemma. Det ska bli kul att få lite mera liv och rörelse hemma. Visst ja, måste prata med cheferna så att det är OK. Tror att det inte ska vara några problem med att ha två hundar här på jobbet, men det kan krångla till sig med tre. Nå ja, ska höra vad de säger innan vi reser till USA.

Ska försöka här klistra in lite länkar till Youtube på låtar som far runt i mina högtalare:

Johhny Cash -  Goodbye little darlin  https://www.youtube.com/watch?v=APsiWftv7SU

Creedens Clerwater Revival - As long as I can see the light  https://www.youtube.com/watch?v=Q1809vqz3zA

Elvis Presley - The yellow rose of Texas / The eyes of Texas  https://www.youtube.com/watch?v=nyc3RaI2AV4

 

Texas får godis, jag har filmat Texas när han får godis den sista dagen  https://www.youtube.com/watch?v=FTVZpA0vLAE

 

Ha de så bra!

Kram Tina

 

 

110902     Lite gladare

Hejsan alla!

Tänkte bara berätta lite om igår. Dottern fyllde ju 4 år, en stor dag, hennes dag. Massor med gratulanter, presenter och farmor och stora storebror på besök. Vi hade en trevlig kväll tillsammans.

När lilla fröken hade gått och lagt sig, satt stotra storebror, Björn och jag och pratade lite minnen om Texas. Vi har väl alla haft bättre och sämre dagar, saknaden finns ju kvar där, men det var trevligt att sitta ner och prata lite minnen. Glada minnen. Agility, när jag flyttade in, när Texas ramlade ner från lastkajen (hemskt, men det gick bra), när Texas ramlade ner i vattentunnan (också hemskt, men det gick också bra), hans enorma psyke, friheten på tomten, marknader, omställningen från halvt seende till helt blind (jodå, det gick bra det med), Eva Hertil, favoritplatser, livsnjutaren.

Alltså, Texas har varit med om en hel del olyckor. Men han har liksom talat om för mig t.ex. att det gick bra efter fallet från lastkajen, och att han mådde bra när han pissade blod efter att ha ramlat ner i vattentunnan. Det har stärkts med veteriärernas bedömning, så jag kan nu med all säkerhet kalla mig för troligtvis sinnessjuk eller kraftigt förvirrad som pratade med Texas. Nä, jag tror inte att det är normalt att säga "jo, Texas sa att det är ingen fara med honom".

Så idag känner jag mig lite gladare. Det är dessutom en vecka kvar tills vi hela familjen (utom Houston) åker till USA. Vad som händer där kommer jag att berätta senare, det är en blivande 50-åring som inte vet riktigt vad som händer där. Men jag kan avslöja så mycket att jar haft flera otroligt underhållande samtal som resulteerade i ..... en kartong. Jag förklarar när vi är tillbaka.

Livet går vidare, det finns ljus i tunneln, det finns andra som behöver min uppmärksamhet, jag behöver vara själv ibland. Men jag saknar honom. Och jag är fortfarande lessen över att han inte finns här längre, men jag är också glad över att han inte lider och är sjuk. Och glad över att vi inte lyssnade på andra som sa att vi skulle avliva Texas bara för att han blev blind.

Gubben. Snuttsasen. Gosnos. Tassen. Hans Majonäs. Pansarkryssaren. Jätten Glufs-Glufs.

Kram till alla er från Tina

 

 

110831  Svårt att ändra gamla vanor

Hej!

Det har nu gått några dagar utan Texas, och jag blir fortfarande förvånad hur mycket gamla vanor sitter i. Är ju gammal rökare (12 år rökfritt!!) och jag kan fortfarande ibland känna röksug.

Vid tio-tiden på förmiddagen ska ju Texas ut och kissa. Sammanfaller fint med rast och sånt. Men, ja Houston ska ju ut också så den vanan håller i sig.

När jag sitter och jobbar vid datorn är jag fortfarande försiktig med hur jag rullar stolen så att inte Texas svans ska trassla in sig, men det finns ju ingen svans där längre. Han hade en förmåga att bre ut sig under skrivbordet, och se väldigt stött i kanten ut när man råkade peta på honom så han vaknade.

Promenaderna med Houston blir både gladare och längre, men Texas koppel hänger fortfarande på sin plats hemma, och ibland undrar jag vilken hund jag ska ta först. Det är ju inte längre något svårt val, vi har bara en hund.

På kvällarna kan jag fortfarande sakna Texas tassande in i sovrummet när vi alla gått och lagt oss. Jag har faktiskt tvättat hans ena madrass, mest för att känna om det känndes OK eller inte. Det var OK, men jag väntar lite till med att tvätta resten.

Jag saknar vårat "gos". Inte för att vi officiellt gosade, nä vi är ju hårda pojkars klubb och visar inte våra känslor för varandra offentligt. Men jag är lite lessen över att jag aldrig fick det på film eller kort. Det är...var så skönt att borra ner pannan i hans päls och bara andas in doften av honom. Försöker man göra det med Houston får man vara ett par busiga tänder i näsan.

Märker redan nu att jag börjar glömma hur stor Texas var. Jag menar, jag bar honom varje dag från bilen och in till gräsmattan när vi kom hem efter jobbet. Han var ganska tung, men otroligt smidig och inte så tjock som en del tror. Varje gång innan jag satte ner Texas på gräsmattan fick han en puss på huvudet, mest för att han aldrig tyckte om det. Men det blev en vana det med, och nu har Houston fått ta över pussarna på  huvudet. Han gillar det.

Saknaden är stor, men livet går vidare. Det finns ju barn att ta hand om (den ena fyller år i morgon), en Houston som ska rastas, lekas och plockas med, make, hus och bilar. Dötid på fritiden finns inte, och det är många som fortfarande ska ha uppmärksamhet.

Jag kan också säga att vi nu äntligen har byggt färdigt verandan, det sista blev trappen. Helvetestrappen, allt krånglade. Vi byggde den utan vår Byggnadsinspektör. Houston tog sig en titt när vi höll på med räcket, mest för att se om han fick göra så. Visst får han.

Houston fyller lite av det gapande hål som Texas lämnade. Det kan aldrig bli någon ersättare, ska aldrig bli det, men det skulle vara tomt utan hund helt. Houston hann bli en egen individ med egna behov, och om sanningen ska fram så var det ju så här det var tänkt. Houston skulle trösta, inte ersätta. Våra rutiner har stärkts, Houston vill alltid leka på kvällen när lilla dottern har lagt sig. DÅ kommer vilddjuret fram med räven eller bollen. Det är en fantastisk stund att få bara vara "Houston och jag", och bara få skratta åt den där lilla håriga energiknippet med sina idéer och påhitt.

Må gott, alla ni där ute. Nu ska jag dricka kaffe igen....

Tina, matte till Houston

110819  Tomt

Hej!

Sitter på jobbet och skriver på kafferasten. (Jo, jag har en kopp kaffe här brevid mig...) Det är ju en vecka och en dag sedan Texas fick somna in, och jag känner att krafterna kommer tillbaka, gradvis. Det är fortfarande jobbigt att läsa om Texas, tårarna rinner. Houston har ju på sitt sätt piggat upp, och det är ju tur. Tänk att inte ha en hund att klia. Hu.

Jag har skrivit ner allt som hände förra torsdagen, som ett sorgearbete, men kan inte publicera något innan alla nämnda har granskat och godkänt. Funderar på att skicka in det till PapillonPosten när det är godkänt. Jag lärde mig något förra torsdagen, och det är att fråga om det är något som är oklart. Ifrågasätt, kolla fakta, känn efter.

Nu ska jag sluta skriva, kaffet slut, försöka att få Houston att sluta äta på folieformen från ostkakan vi åt till lunch. (Björn och jag, alltså!) Houston blev getingstucken på lunchen när vi var till centrum. Stackars liten. Han fick lära sig att hussar och mattor kan trösta de med.

Kram och tack till alla er där ute!

Tina

110808   Nedräkning

Hej!

Sitter här och försöker reda ut tankarna. Texas cancer är ju tillbaka, och det växer rätt fort. Just nu är han ganska pigg och glad, men sover och äter mycket. Han har ont. Jag vill inte att han ska ha ont. Pratade med veterinären i dag, och vi kom överrens om torsdag kl 15,45.

Så jag borde vara jättelessen.

Jag är inners inne jättelessen.

Men jag kan inte vara annat än glad över att han är här just NU. Jag kan tala om för honom hur mycket jag älskar honom, hur mycket jag uppskattar honom, hur mycket jag värdesätter hans sällskap, hur fantastisk jag tycker att han ÄR. Och jag får en puss tillbaka.

Jag säger åt honom att: Jag kan inte fixa dig den här gången. Det går inte. Texas säger till mig: Jag tycker om dig. Slick, slick, slick. Ka-ka uff. (Hans sätt att säga att jag vill busa lite.)

För helvete, jag är så glad att jag kan säga allt det här till honom och att han hör mig, förstår mig. Vi har fått chansen att säga allt till honom. Jag tar den, precis som Texas har tagit alla chanser till ny början som han har fått genom åren.

Jag älskar dig, Texas. Du är en fantastisk hund på alla sätt, och har betytt väldigt mycket för många. Det finns ingen som du, det kommer aldrig att finnas någon mer som du. Tack för alla fina år vi fått, alla underbara stunder, (och även de mindre underbara). Jag är glad över att ha dig här, och jag är glad över att jag fått den äran att lära känna dig.

Från din betjänt, din matte.

110614   Läraktig

Hej!

Det var ju ett tag sedan jag uppdaterade både här och där. Jag har varit lite lat, och även gjort annat. Sen sist har jag haft två dagar semester, en för att värmepannan är så bra att den värmer även på sommaren (krävs reparatör för att stänga av den) och en semesterdag för att dagiset är stängt. Passar på att umgås lite med min dotter, och göra annat.

Nu är det tisdag och vi har en "husse-lös" vecka. Det är bara hundarna, dottern och jag hemma fram till torsdag..... tror jag. Jag har lite dålig koll på var min make tar vägen, det går att få reda på om jag verkligen vill. Så jag vet egentligen inte NÄR han kommer hem eller VAR han är.

Men det brukar ordna sig ändå. Vill väl egentligen inte ha TVn som barnvakt, men 2 st. hundar ska ut på promenad, och då löser hon och jag det genom att ha telefonkontakt under promenaden. Man är ju lärkatig. 

Dottern, lill-matte, håller på att lära sig engelska. Hon är snart 4 år och vet vad de mest grundläggande saker heter på engelska: Dog (=hund), areoplane (=flygplan), ice cream (=glass), manuer (=gössel), candy (=godis). Vi tvingar henne inte, men vi svara på hennes frågor.

Houston har fått en "kong". En Kong är en leksak i kraftig gummi som är ihålig, där man kan stoppa i godis och mat. Han älskar sin kong. Houston har även lärt sig att jaga hare. Han drog iväg som en avlöning i går efter en hare tillsammans med två av sina nyfunna vänner utanför Bro. Jag har lärt mig att hungrig hund kommer tillbaka, speciellt om matte har godis i fickan.

Texas älskar också Houstons kong. Han snor den av Houston när tillfälle ges, eller helt enkelt när Texas vill ha den. Texas är en rolig gubbe. Han har lärt sig att göra som Houston. Numera är det Texas som skäller när någon går på gatan utanför tomen. Houston brukar instämma, så det slutar med att jag får skälla högre för att få tyst på duon. 

De där två, Texas och Houston, är så otroligt roliga och underhållande. Jag skulle vilja vara tankeläsare och veta vad de egentligen tänker. Å andra sidan skulle jag inte vilja veta vad de tänker.

Men jag skulle vilja lära mig mer om hundar. Jag springer ju på hund-kunnigt folk hela tiden, och har det i hela släkten, men jag anser inte att jag är hundkunnig. Jag försöker....och misslyckas....och försöker igen... och kanske lyckas den gången. Men en sak är säker: If it's not a Papillon, it's just a dog. Har aldrig haft papilloner förut, kommer alltid ha papilloner. Läraktig? Inte jag.

Ha en trevlig kväll!

Kram!

110608   Trädgård

Hej!

Har haft en trevlig långhelg. Fixat och donat lite i trädgården, vilket innebar att något har tagits bort. Min kära man stod för det TUNGA arbetet, då jag är lite rädd om nacken och att få följdfel av den. Så jag har mest talat om vad han ska ta bort, och latat mig i solen.

Texas har förstått att det är något som händer, och då vill han vara med. På kvällarna har han strosat omkring på tomten för att se hur stora skador vi åstakommit. det mesta vi åstakommit är myror. Myror i mängder. Häll kokande vatten två gånger på boet, så försvinner de, löd tipsen. Men vad gör man när nästan hela gräsmattan är ett enda stort myrbo?

Houston äter som vanligt det mesta, och gillar att vara ivägen, men myror äter han inte.

Stod en morgon och tittade på trädgården i allmänhet. En tanke slog mig (aj!) och det är att en trädgård är väldigt likt raggarkulturen. Jag har pioner, spireor, humle, jasmin, kaprifol i trädgården, och många fler som jag inte vet namnet på, och ute på cruisingar är det cadilac, impala, buick, obestämda former och märken, sällsynta åkdon, och massproducerade, olika skick och statusar. Folk tittar på trädgårdar, och folk tittar på cruisingar. en del växter och bilar vårdar man ömt, och en del kör du över med gräsklipparn eller skrotar. Halvtankade besättningar i olika bilar är väldigt likt mina pioner: De kan inte stå själva utan stöd.  Folk som kommer och snackar är väldigt likt ogräs, en del vill du bara bli av med, en del blir du aldrig av med, och många är väldigt trevliga. En del vill stå i skuggan, endel i rampljuset. En del trivs inte alls, och en kör vidare.

Ha nu en trevlig dag, och glöm inte vattna med och utan schampo.

 

110601   Matte tankar vidare

Läste just Eva Hertils inlägg i gästboken. Jag blir lite rörd. Hon är nämligen utsedd till årets djurvän 2010, med all rätt. Tänk om alla hade en veterinär som hon. Texas, Hans Majonäs, har haft tur att ha en sådan Kunglig Livmedikus. Vårt bollplank.

När vi ändå är inne på veterinärer och sjukdomar så kan jag nämna att på Enköpings Djurklinik känner de också till Texas. Nu. Veterinär Elisabeth är så glad över att Texas cancer inte har kommit tillbaka. Jag är själv riktigt glad. Det såg inte så bra ut en stund där. Och ändå när jag tittade på Texas så såg jag att han var ju "inte klar" med sitt liv här. Han har mer att ge. Fortfarande.

Det är ju ett svårt beslut att ta, mera operationer eller sista sprutan. Jämmer och elände eller livets glada dagar. Hjärtat åker berg och dalbana, hjärnan går på högvarv. Beslut, beslut. Jag pratade med veterinär Elisabeth om hur vi ska göra om det är så att det är dax för en enkel till himlen. Texas blir ju så stressad hos veterinärer. Hon lugnade mig och gav lite alternativ, och genast såg jag lösningar istället för problem. Det bästa för Texas. Men ingen enkel biljett ännu på ett tag. Han är inte klar.

Nu känner jag mig lugn igen. Texas ÄR pigg och glad, cancern är borta just nu, och till och med hans onda tass har blivit bra. Det som var i tassen var ett skavsår. Allt är som vanligt igen.

Texas vaknade i morse 6,15. Jag skulle jobba, maken, dottern och hundarna är lediga idag. Texas var fram till mig och hälsade och sprätte så där som han brukar göra när han är pigg och glad. Har troligtvis sovit som en stock på madrassen brevid sängen. Jag släppte ut honom, och gick och borstade tänder. Då hör jag hur han står ute och skäller och domerar. Aha katter, tänkte jag. Ut for jag med tandborsten i munnen, och där står Texas på gräsmattan. Han skäller för att grannens ungar har gått förbi (Houston skäller också på dem, Texas kan lära sig av Houston och inte bara tvärt om) och att på granntomten dunkar någon med maskin i marken. Han känner ju vibrationer. Så Texas talar om för allt och alla att: Det här är inte normalt. Här bestämmer jag. Sluta upp med att föra oväsen. Bort med er!

Så gör inte en hund som är deprimerad eller tycker att livet är slut. Så gör en hund som trivs och mår bra.

Jag berömer Texas att han har jagat bort alla katter och tar in honom i huset igen. Han får godis i papper. Det får han varje morgon.

Var Houston var? Han sov i sängen hos husse.

Ha en fortsatt bra dag och en trevlig helg!

Kram!

 

 

110531   Mattes tankar börjar.

Hej och välkomna till min egen lilla hörna här på Texas och Houstons hemsida.

Tanken med den här hemsidan startades egentligen för några år sedan, då Texas blev helt blind. Det var många som undrade hur det gick för Texas och hur han klarade sin vardag. Att bara berätta om att han har det bra och klarar dig riktigt bra räckte liksom inte. Jag började blogga. Det var ju Texas som sa alla orden, jag satt bara vid tangetbordet och knackade ner. Många sa att det var precis som att läsa Texas tankar, och det var ju meningen. Hans sett att se på saker och ting, hans sätt att nå ut till folk.

Bloggen finns kvar, vi har ju även en nykomling (Houston) som försökte snika sig in på Texas blogg. Tillslut fick Houston en egen blogg. Båda finns länkade och numera är det ju WoldPress som bloggarna finns på.

I dagsläget är vi inte klara med hemsidan, och lär väl aldrig bli helt klara heller. Jag ska lägga ut lite info om hur det kan vara att ha en blind hund, och hur man kan göra om ens egen hund blir blind. Jag hade jättemycket hjälp av ögonspecialisten Eva Hertil, hon var vårat bollplank, och en hemsida som heter Familjen von Pinkelnstråhlen. (Finns under länkar!)

Välkomna, uppdatering pågår för fullt!

Kram Tina